Jag växte upp med en alkoholiserad pappa,en medberoende mamma och fyra syskon (en bror och tre systrar). Vi hade ett hus i en liten by och bodde ganska avskilt från resten av befolkningen. Vi hade grannar men de bodde en bit bort. Jag gillade att huset låg så nära älven,det var skog runtomkring och tomten var stor. På sommaren så var det inte långt till en stor badplats. När jag var liten så minns jag att jag och mina syskon nästan aldrig var inomhus,vi var ute och lekte och hittade på saker. Jag tror att det faktiskt räddade mig en hel del från det psykiska lidandet som skedde inom hemmets fyra väggar,för var man utomhus så aktiverade man sig tillräckligt för att tillfälligt kunna koppla bort det helvete jag och mina syskon levde i. Jag tror att det var en överlevnadsgrej att försöka vistas så lite som möjligt i hemmet,för det var liksom hemskt nog som det var.
Min pappa arbetade som vaktmästare och min mamma städade,och jag och mina syskon gick skola. Under veckorna (mån-fre) så var det oftast lugnt hemma,det syntes och märktes iallafall ytterst sällan att det förekom alkohol. Min pappa var inte alltid hemma under veckorna,han kunde vara borta några dagar och vad han gjorde då vet jag inte. Kanske drack han någon annanstans. Helgerna (fre-lör) var det oftast alkohol och under alla storhelger var det alltid mer än vanligt,som att det fanns nått extra att fira. Kanske tyckte min pappa att han hade saker att fira men samtidigt som han drack,så drack han också sönder sin familj.
Jag var livrädd för min pappa när han drack men jag ville inte visa det. Även om jag var så liten,bara ett barn,så ville jag inte att han skulle få se mig rädd. Det fanns de gånger som han tyckte det var roligt att skrämma mig och mina syskon. Han skrämde mig en gång så jag kissade på mig framför honom och den händelsen,ihop med andra händelser,gjorde att jag stålsatte mig. Det var också ett sätt för mig att överleva,att inte vara svag eller visa mig svag inför honom. Jag satt ofta inne på mitt rum (som jag delade med min bror) och tittade ut genom fönstret och ner mot älven,där jag såg fåglarna flyga omkring. Jag brukade tänka att de var så fria,att de kunde flyga långt bort om de ville det. Jag tänkte att jag ville vara som de fåglarna och flyga bort från där jag var. Jag tänkte ofta på hur jag vill ha det när jag blir stor,men man levde dag för dag och vågade inte tänka på framtiden. Jag gick ofta runt och tänkte "om jag lever imorgon". Det var verkligen så jag kände när jag var liten.
Kommentera