Min mamma är född 1963 och jag skulle beskriva henne som en godhjärtad människa innerst inne,trots att hon alltid har varit väldigt självupptagen och inte haft något engagemang för sina barn. Hon har inte heller varit speciellt snäll mot mig och mina syskon när vi var små,efter separationen från våran pappa och under tiden som jag bodde hos henne under gymnasietiden. Jag har inte sett min mamma sen någon gång under 2008 men jag pratade med henne i telefon regelbundet fram till sommaren 2009,då jag bestämde mig att avsluta min kontakt med henne helt och hållet. Hon har aldrig lyft telefonluren och ringt tillbaka,och till slut så blev jag less. Om det hade gått några veckor innan jag ringde henne igen så kunde hon ifrågasätta varför jag inte ringt på länge,och det skapade en del stress med tanke på att hon aldrig själv hörde av sig. Jag har ingen förståelse för att man inte kontaktar sina barn,att man inte anstränger sig. När jag bodde hemma hos henne så hade hon stora humörsvängningar och kritiserade man henne så kunde hon bli vansinnig. Därför så har jag aldrig vågat ifrågasätta henne om varför hon aldrig ringer tillbaka. "Det har liksom alltid varit så,hon är sån och hon tycker inte om att prata i telefon",sa en av mina systrar en gång för länge sen. Den kommentaren irriterar mig för det handlar inte om någon bekant här utan om hennes egna barn.
Jag ringde inte min mamma på 4 år och 11 månader. Sommaren 2014 så letade jag upp hennes telefonnummer och ringde när jag hade druckit. Hon har aldrig sett mig full och vet inte hur jag låter när jag är berusad. Jag tänkte att hon inte kan bli sur på mig för att jag inte har hört av mig på flera år eftersom hon själv aldrig ansträngt sig,så hon borde ju snarare bli glad över de gånger man väljer att ringa. Hon blev glad över att jag ringde och frågade aldrig varför jag inte ringt tidigare. Jag ringde henne en gång till den sommaren,också då var jag berusad. Sen ringde jag inte igen. Jag ångrade dagen efter att jag hade hört av mig till henne,för nu riskerade jag ju att hamna i samma stressfälla igen. Hon skickade mig ett julkort julen samma år och även i år så fick jag ett. Jag hade också skickat iväg ett kort till henne i år för att visa att jag tänker på henne,för det gör jag ju. Men det är faktiskt hon själv som har valt att ha det så här. Nu har hon inte mitt telefonnummer längre då jag bytt och numret är inte heller registrerat,men hon har haft så många tillfällen i livet då det inte varit så och då har hon kunnat höra av sig.
Jag är inte bitter på min mamma längre,men det finns en hel del frågor jag skulle vilja ställa till henne angående min barndom när vi bodde med pappa. Varför tog det så många år innan vi tog oss ifrån honom? Hon hade ju så många tillfällen som hon hade kunnat göra nått,ringa och be om hjälp,men varför gjorde hon inget trots att hon såg hur illa vi barn också for. Var det för att hon fortfarande ville vara med honom eller hade han hotat henne så pass mycket att hon blev helt passiv? Det finns så mycket frågetecken och funderingar.
Kommentera